Приветствую Вас Гость!
Вторник, 09.08.2022, 21:00
Главная | Регистрация | Вход | RSS| Страницы истории Афганистана

IN MEMORIAM [39] MEDALS [45] Newspapers / Magazines [11] HERALDICA ET NUMISMATICA [48]
OTHER IMAGES [255] STONES [44] ДОКУМЕНТЫ [7] НАРОДНОСТИ [6]
ПОЧТА И ФИЛАТЕЛИЯ [19] ПРОПАГАНДА [158] СНЫ [13] «ТЕРМЕЗСКАЯ ТЕТРАДЬ» [27]
ЭКИПИРОВКА [15] БРОКГАУЗ И ЕФРОН [11] ПИО 1980-88 [6]

Главная » Фотоальбом » РАЗНОЕ » OTHER IMAGES » NORDISK-1919

NORDISK-1919

Словарная статья из Шведско-Норвежского Энциклопедического словаря "NORDISK FAMILJEBOK KONVERSATIONSLEXIKON OCH REALENCYKLOPEDI", Второе издание (осуществлялось с 1906), том. 1919 года (TJUGUÅTTONDE BANDET SYRTEN-VIKARNA - TIDSBESTÄMNING), Stockholm. Редактор: Th. Westrin Ресурс: runeberg.org
В реальном размере 850x1301 / 357.8Kb
1501 6 0.0

Добавлено 05.06.2010 baktria

Всего комментариев: 6
0  
1 baktria   (05.06.2010 13:13) [Материал]
НАЧАЛО:СТРАНИЦА 0126

Afganistan (Afghanistan), d. v. s. "afganernas land", det persiska, nu allmänt antagna namnet på ett rike i Asien. Det ligger till störe delen på Iranplatån, men sträcker sig i sitt nordöstra hörn upp på Pamir. Det ligger emellan det ryska väldet och det engelska Indien, och detta farliga grannskap har ej varit utan betydelse för landets gränser. En engelsk gränskommission bestämde dessa 1870 i n. till 37 1/2° n. br. (till Amu Darja), i ö. till 75° ö. l., i s. till 29° n. br. och i v. till 61° ö. l. Mot det engelska väldet var den östra Sulejmankedjan gräns. Men sedan ha engelsmännen ryckt fram till västra Sulejman, och genom ett engelsk-ryskt fördrag af 1887 fick Ryssland besittningar i norr. I n. ö. var gränsen obestämd, men genom en ny engelsk-rysk konvention af 1895 har A:s besittning på Pamir (en smal landsträcka, som når fram till kinesiska gränsen) förklarats vara neutralt område, dock under A:s öfverhöghet. Hela arealen uppgifves nu till 558,000 kvkm. (d. v. s. något mer än Tyska rikets) och folkmängden till omkr. 5,5 mill. A. är ett väldigt alpland, i östlig-västlig riktningnågot n. om sin midtlinje genomdraget af Hindukusch

ПРОДОЛЖЕНИЕ

och dess fortsättning Kuh-i-baba och Sefid-kuh samt en del med dem parallella kedjor längre i norr. Södra delen är fårad af en mängd i riktning från Pamir mot s. v. gående kedjor, till hvilka höra gränsbergen mot Indien, Sulejmankedjorna. Det högsta partiet är dock Hindukusch och dess fortsättning; det förra har en medelhöjd af nära 5,000 m. och en topp, Tirash Mir, af 7,750 m. Det mest använda passet öfver dessa kedjor, Bamian- l. Hadjigak-passet, har en höjd af 3,715 m. Landets lägst del är området norr om dessa berg upp till nordgränsen, Amu Darja, där höjden på sina ställen blott är 360 m. ö. h. Ett vildt alpland är ock området på Pamir, där endast vissa dalar ligga under trädgränsen, som här går i medeltal vid 3,800 m. höjd, medan platåns medelhöjd beräknas till omkr. 4,000 m. Alla dessa berg äro om vintern snötäckta och gifva därigenom upphof åt en mängd floder, af hvilka dock många äro blott periodiska. Hufvudfloden i norr är Amu Darja, som afvattnar största delen af Pamir och landet norr om Hindukusch. En annan från Sefid-kuh åt norr flytande flod är Murghab, som slutligen utsinar i turkmenska öknen. Söder om Sefid-kuh flyter åt v. Heri-rud, och åt s. v. flyter i dalarna mellan de förr nämnda bergsryggarna en mängd små vattendrag, af hvilka de flesta förenas till floden Hilmend,
som utgjuter sig i ett afloppslöst saltträsk, Hamun- l. Seistan-bäckenet, hvars storlek mycket varierar på olika årstider, men i medeltal beräknas till 4,000 kvkm. Slutligen flyter från Sefid-kuh åt öster Kabul, som utrinner i Indus.

Kabul-dalen är en af landets viktigaste stråkvägar, i det att den genom Kaiber-passet leder ned till Indien, dit man äfven på en sydligare väg kan komma genom Paivar-passet. Från Kabul-dalen går karavanvägen åt v. genom Heri-dalen, i hvars västra del Herat ligger. Därifrån kunna varorna föras antingen söder om bergen till Persien eller öfver dem åt norr genom Murghab-dalen till Merv och vidare till Kiva, Bokhara o. s. v. En annan viktig väg upp till A. leder från Indien genom det engelska Belutsjistan och Bolan-passet till den afganska staden Kandahar. Inga järnvägar finnas, men från trenne håll löpa järnvägslinjer nästan fram till landets gränser: i ö., där det indiska järnvägsnätet är utsträckt till Peshawar vid Kaiber-passets mynning; i s. ö., där den engelska järnvägen genom Belutsjistan från Kodjak-passet hotar Kandahar; och i n., där en grenbana från transkaspiska banan går till Kuschkinsk post vid själfva gränsen 100 km. från Herat.


0  
2 baktria   (05.06.2010 13:19) [Материал]
Klimatet är utprägladt kontinentalt, med starka motsatser mellan dag och natt och än starkare mellan sommar och vinter. På den delvis 3,000 m. ö. h. liggande sträckan mellan Kabul och Sulejman-bergen. hvilken under tre månader är täckt af snö, sjunker termometern ibland på vintern till - 24° C. och stiger om sommaren till + 40° C. Mesta delen af den obetydliga nederbörden faller höst och vinter.

Växtligheten är mycket olikartad: stora områden upptagas af sandöknar eller stäpper; på andra ställen, särskildt i skyddade dalar, växer vacker skog af barr- och löfträd. I några trakter odlas socker, bomull, citroner, tobak, dadelpalmer samt de vanliga sädesslagen. Dock spelar åkerbruket icke någon viktigare roll annat än i närheten af städerna (fruktbarast och bäst odlad är trakten kring Kandahar), utan boskapsskötseln är folkets hufvudnäring, och afganen är till sin natur nomad. De viktigaste exportvarorna äro därför hästar, får, nötkreatur, kameler (både en- och två-puckliga), hudar o. d. Af åkerbruksalster eger A. två, som vunnit särskildt beröm, aprikoser och körsbär. Af vilda växter är den ekonomiskt viktigaste den planta, som lämnar drogen dyfvelsträck.

Metaller finnas, men bearbetas föga, dock exporteras något bly, zink och alun. Af industri förekommer i regel endast husslöjd för eget behof. Blott i de större städerna produceras en del artiklar, som i mindre mängd exporteras, såsom filtar och sidenvaror. Sedan den ryska transkaspiska banan byggdes, ha ryska varor alltmer vunnit inträde i landet, och handeln öfver Bokhara har ökats, medan handeln på Indien minskats, ehuru den senares värde ännu är större än den förras.

Befolkningen är sammansatt af flera stammar. De egentlige afganerna äro arier och kalla sig själfva "puchtun" (pachtun) samt tala ett språk, "puchto" (pachto), som härstammar från en gammal baktrisk dialekt, i hvilken dock de ariska elementen tidigt uppblandats med arabiska. Skriften är som vanligt hos muhammedanska folk arabisk, ehuru denna endast dåligt lämpar sig för att återgifva de ariska språkljuden. Folket är för öfrigt starkt blandadt med persiska, indiska och semitiska beståndsdelar. Afganen har en hög ståtlig växt med mager figur, långt ansikte och energiska drag samt rikligt svart hår och skägg; brunt, och mer sällan rödt, hår förekommer också. I västra delen af landet är hudfärgen ljusare än i den östra; äfven äro de västra stammarna icke så kraftigt byggda som de östra. Kvinnorna prisas af somliga resande för sin skönhet, andra hafva funnit dem fula. Nationaldräkten, särskildt hos bergstammarna, utgöres af en lång skjorta, vida svarta byxor och en som kappa använd fårpäls jämte en brokig mössa och läderstöflar. Afganerna äro sällskapliga, nyfikna, ceremoniösa och misstänksamma. Kvinnans ställning tyckes vara friare och bättre än hos andra asiatiska muhammedaner. Åtminstone i städerna kunna de högre klasserna, äfven deras kvinnor, läsa och skrifva, två konster, som jämte annan kunskap meddelas i de i landet kringströdda högskolorna, "medreser". Afganerna äro delade i en stor mängd stammar, dessa i klaner och underklaner. Hvar stam styres af en kan, som utnämnes af emiren. Den största stammen, till hvilken också dynastien hör, är durani-stammen, som innehar en stor del af södra A., den fruktbaraste landsdelen. Durani äro dels åkerbrukare, dels herdar och utgöra den mest civiliserade stammen, med en gammal adel, som för ett patriarkaliskt regemente. Öster om dem, på högslätten samt i dalarna i n. ö., bor den näst största stammen, ghilsai, som är delad i två hufvudafdelningar, ibrahim och turan, den förra delad i 13, den senare i 3 "keils" (klaner). En annan stam är povinda, som säges ega 12,000 köpmän och 35,000 kameler. Den bebor passen ned till Indus samt idkar handel och plundring i nordvästra Indien, hvarvid den på egna kameler för de på sådant sätt skaffade varorna till Herat eller Bokhara. Afganernas antal uppgifves (1901) till 3,2 mill. De bebo dock knappt halfva landet. I norra delen bodde fordom baktrierna. hvilka dock mestadels försvunno, då under Dsjingis-kan den mongoliska folkfloden frambröt. De turkmenske osbekerna inneha

http://runeberg.org


0  
3 baktria   (05.06.2010 13:29) [Материал]
ПРОДОЛЖЕНИЕ

nu öfre Amu-området, och längre i söder bo de rent mongoliske hazarerna (kring öfre Heri-rud) samt
aimakerna väster om dern i Sefid-kuh. I sydöstra delen bo belutsjer och i den sydvästra (i Hamun-området) tadjiker (1 mill.), båda arier. Slutligen finnas indier (500,000) och judar, utom flera smärre folkslag.

Religionen är den sunnitiska islam, och menige man är fanatisk fiende ej endast till de kristne, utan äfven till de sjiitiske perserna.

Regeringssättet är ej mycket fast ordnadt; landets regent bär titeln "emir" och har ett årligt anslag af England (Indien), men hans makt beror uteslutande på hans förmåga att injaga respekt hos stammarna. Landet är deladt i fem provinser: Kabul, Kandahar, Herat, Turkestan och Badaksjan (de båda senare norr om Hindukusch), till hvilken sistnämnda hör äfven området längs Vachan på Pamir. De viktigaste städerna äro Kabul, emirens residensort, Herat, Kandahar samt (i Amu-området) Masar-i-sjerif.

Historia. I forntiden hörde den del af nordvästra A., som ligger norr om Hindukusch, till landskapet Baktriana, hvars fordom berömda stad Baktra nu är en liten by, Balch; landet söder om nämnda berg utgjorde landskapen Areia (numera Heri-rud), Drangiana och Arachosia l. Paktyike, hvilket senare namn är en grekisk form för det namn, hvarmed afganerna ännu benämna sig själfva, "pachtun". I detta land grundade Alexander den store Alexandria Arachoton, det nuv. Kandahar. Befolkningen var nära släkt med de medisk-persiska stammarna och hade samma religion som dessa. Hvad som alltid utgjort A:s svaghet, söndringen mellan stammarna, hindrade folket att spela någon större politisk roll, ehuru dess kraft och krigsduglighet samt landets ypperliga läge, med utfallsvägar åt alla riktningar, väl kunde hafva möjliggjort en sådan. I stället blef A. ofta – åtminstone till namnet – införlifvadt i främmande stater. Det hörde efter hvartannat till persiska väldet samt till Alexanders och seleukidernas
riken, tills det från seleukiderna omkr. år 255 f. Kr. affallna baktriska riket eröfrade äfven den öfriga delen af nuv. A., och äfven sedan det egentliga Baktrien omkr. 140 f. Kr. öfversvämmats af parterna, bibehöll sig någon tid det baktriska väldet i A., men föll slutligen omkr. år 90 f. Kr. för sakerna, som i sin ordning fingo vika för de "hvite" hunnerna. Längre fram kom den arabiska eröfringen, som nådde dessa trakter under sultanen Velid (705–745), och med den infördes Muhammeds lära. Emellertid föll äfven det muhammedanska riket sönder, i det att kraftiga höfdingar ryckte till sig stycken däraf och bildade dynastier af längre eller kortare varaktighet. Så uppstod i dessa trakter en ghasnavidisk dynasti, hvars rike utbredde sig icke blott öfver hela Iran, utan äfven till Indien (976–1154), men föll därigenom att de turkiske seldsjukerna eröfrade dess västliga delar, medan en ny afgansk dynasti, ghoriderna, 1154 bemäktigade sig de östra delarna, däribland A., och regerade till 1208. Några år efter denna ätts utslocknande kom den mongoliska eröfringen under Dsjingis-kan (1220), och då efter hans död (1227) hans rike delades, kom östra delen af A. till kanatet Dsjagatai och den västra till Il-kans rike (se Persien, historia). Ungefär hundra år senare började de mongoliska rikena sönderfalla genom tronstridigheter, och på detta sätt bildades bl. a. ett rike Herat under kertidernas dynasti samt i södra A. ett litet rike Seistan. Dessa och andra småstater blefvo ett lätt byte för Timur, som t. o. m. utbredde sin makt öfver riket Delhi i Indien.

© 1919-2010 http://runeberg.org


0  
4 baktria   (05.06.2010 13:31) [Материал]
Timur insatte 1405 sina söner till själfständiga härskare i olika delar af riket; så kom en gren att regera i Herat, och där vann sultanen Huséin(1487–1506) ett berömdt namn för sitt lysande hof, där skalder och lärde funno ett hemvist. Detta rike eröfrades snart därefter af en annan Timur-ättling, den berömdeBabur, grundläggaren af Stor-Moguls rike i Indien. Hans residensstad var i början Kabul. A. var därefter i något öfver hundra år en del af detta indiska rike, men vid midten af 1600-talet började mellan Persien och Stor-Mogul våldsamma krig om besittningen af landet. Härunder gjorde sig de afganska stammarna i verkligheten oberoende af båda, ja ghilsai-stammens höfding Mahmud t. o. m. tvang den persiske sjahen att själf kröna honom till sjah öfver Persien (1722). Emellertid förjagades afganerna snart af Nadir Kuli(1730), hvilken 1736 själf besteg Persiens tron. Under honom eröfrades hela A. i sin ordning af perserna. Af den oreda, som 1747, efter Nadirs död, uppstod i Persien, begagnade sig en afgansk höfding Ahmed-kan till att befria sitt land. Han tog sitt residens i Kandahar, antog titeln sjah och lät kalla sig Durr-i-durân ("tidsålderns pärla"), hvarefter hans stam fick namnet "durani". Genom glänsande vapenbragder vann han en stor del af Persien, eröfrade i Indien Kaschmir och hela Punjab med Lahore (1752), plundrade Delhi (1756 och 1760) samt besegrade maratterna i slaget vid Panipat (1761). Efter hans död (1773) utbröto tronstrider, hvarunder riket alltmer försvagades och en mängd af Ahmed sjahs eröfringar gingo förlorade. Då den regerande emiren (1818) lät mörda rikets mäktigaste storman, Fateh-kan, af den med furstehuset besläktade barakzai-stammen, förjagade dennes söner mördaren.

En af sönerna, Dost Muhammed, blef härskare i Kabul, och den gamla durani-dynastien lyckades bevara sitt välde endast öfver Herat. Sikherna, hvilkas välde konsoliderats i Punjab under Ranjit Singh, fråntogo under den rådande förvirringen afganerna det ena området efter det andra: Kaschmir intogs 1819, Peshawar blef skattskyldigt 1823 och eröfrades fullständigt 1833. En landsflyktig ättling af det forna furstehuset, Sjah Sjuja, som redan 1809 ingått förbund med engelsmännen, hade funnit skydd hos Ranjit Singh och med dennes hjälp 1833 gjort ett misslyckadt försök att störta Dost Muhammed samt sökte därefter den anglo-indiska regeringens gunst. Oroad af ryssarnas framträngande i Central-Asien – hvilket tagit form i ett af ryska sändebudet i Teheran tillskyndadt persiskt anfall på Herat, som dock (1838) afvärjts genom en engelsk truppdemonstration på Persiens sydkust – sökte generalguvernören i Indien, lord Auckland, vinna Dost Muhammed och sände Burnes med rika löften till Kabul, där äfven ett ryskt sändebud uppehöll sig. Dost begärde emellertid som pris för sin vänskap rätt att få återtaga Peshawar, och i sin ifver att motverka ryssarna beslöt då lord Auckland att fördrifva Dost Muhammed och på tronen uppsätta den svage Sjah Sjuja, som kunde väntas blifva ett villigt redskap i engelsmännens hand. En brittisk här intog Kandahar och Ghasna samt återinsatte (1839) Sjah Sjuja på tronen i Kabul. Dost flydde, men råkade snart i

© 1919-2010 http://runeberg.org


0  
5 baktria   (05.06.2010 13:39) [Материал]
ПРОДОЛЖЕНИЕ: СТР 0129

engelsk fångenskap. Sjujas välde blef ej långvarigt. Afganerna reste sig redan 1841 under ledning af Dosts son Akbar.

Resningen, som inleddes genom mordet på Burnes, utbröt så plötsligt, att engelsmännen i hast måste innesluta sig i sitt dåligt befästa läger, där de voro afskurna från all undsättning. Efter ett fördrag med Akbar fick den i Kabul inneslutna engelska styrkan (4,000 man reguljära trupper och deras till 12,000 uppgående följeslagare) fritt aftåga ur landet, men föll nästan till sista man ett offer för kölden och de vilda stammar, som på vägen till Indus från alla sidor angrepo densamma. En ny engelsk här inträngde i A., förstörde städerna Ghasna och Kabul och sprängde Akbars skaror, men drog sig därefter, förtröstande på landets hjälplöshet, tillbaka till Indus, hvarefter under nära fyratio år England sökte undvika inblandning i A:s angelägenheter. Dost Muhammed lössläpptes, återvände till sitt rike och befäste ånyo sitt välde. Han slöt nu förbund med sina forne fiender sikherna, hvilka i sina strider mot engelsmännen flera gånger fingo understöd af afganska hjälptrupper, men efter Punjabs eröfring af engelsmännen ändrade han politik och sökte Englands vänskap, egentligen för att på detta sätt vinna ett stöd mot Persien, som började kasta sina blickar på västra A. Där var Herat fortfarande ett eget rike, som redan stod i beroende af perserna, men som dessa ville helt och hållet införlifva i sitt land, då fursteätten utslocknat. Äfven Dost sökte emellertid förvärfva Herat och slöt fördenskull ett fördrag med England (i Peshawar 30 mars 1855). I Herat insatte dock perserna på rysk anstiftan en lydfurste Jusuf. Denna motgång för Dost uppvägdes delvis af de eröfringar han gjorde norr om Hindukusch, där han vann hela provinsen Turkestan. Under seapoys-upproret 1857–58 iakttog Dost Muhammed troget förbundsbestämmelserna och höll sig strängt neutral, men begagnade sig af engelsmännens svårigheter till att åt sig utverka ökadt understöd i penningar och mot deras vilja utvidga sitt välde åt söder till Kandahar och mot väster, där Herat nu kom i fullständigt beroende af A. Dost Muhammed dog 1863. Hans efterträdare, sonen Sjir Ali, måste i flera år kämpa med sin broder Asim och sin brorson Abd-ar-rahman, men segrade 1869 hufvudsakligen genom sin son Jakubs tapperhet och förjagade Abd-ar-rahman, som flydde till Bokhara, hvilket land 1868 blifvit ryskt lydrike. Den engelska regeringen, som fann sig ej längre kunna vidhålla non-interventionspolitiken (jfr Lawrence och Mayo), erkände Sjir Ali som emir, gaf honom stora penningesummor och sände honom vapen. 1870 intog han Herat, men måste sedan bekämpa ett uppror af sonen Jakub och det gammalnationella partiet, för hvilket hans reformsträfvanden voro förhatliga. Ehuru det 1872–73 aftalades mellan England och Ryssland, att A. skulle vara ett neutralt bälte, dock närmast hörande under engelskt inflytande, sände Ryssland sommaren 1878 en beskickning till Kabul, hvilken af Sjir Ali mottogs på ett ostentativt förekommande sätt. Då den brittiske vicekonungen i Indien kort därefter sände en beskickning till Kabul, men denna på ett förolämpande sätt tillbakavisades vid gränsen, utrustade England trupper för att häfda
sitt inflytande.

I nov. 1878 ryckte tre engelska härafdelningar (tills. 41,000 man) in i A. samt trängde fram mot Kabul och Kandahar, hvarefter Sjir Ali flydde till Turkestan och dog där i febr. 1879. Sonen Jakub, som han insatt till regent, slöt 19 maj s. å. Fred i Gandamak, där han förband sig att icke underhålla några förbindelser med andra makter, att mottaga en engelsk resident i Kabul samt afstå några mindre områden jämte de tre östra hufvudingångarna till A. (Kaiber- och Paivarpassen samt Pisjindalen), den s. k. "vetenskapliga gränsen", som enligt Beaconsfield är nödvändig för Indiens säkerhet.

© 1919-2010 http://runeberg.org


0  
6 baktria   (05.06.2010 13:46) [Материал]
Dessa områden skulle dock betraktas endast såsom af brittiska hären med emirens medgifvande besatta, hvarför öfverskottet af inkomsterna därifrån skulle tillfalla emiren, som dessutom tillförsäkrades omkr. 100,000 pd st. i årliga subsidier. Sedan den brittiske residenten Cavagnariemellertid af afganska krigare, som voro upphetsade af prästerna, redan s. å. blifvit mördad, inryckte en engelsk här under Roberts och intog Kabul, hvarefter Jakub fördes som fånge till Indien. Sedan afganerna blifvit slagna i flera blodiga strider, var Englands myndighet tryggad i största delen af A. Den 22 juli 1880 blef Jakubs kusin Abd-ar-rahman insatt som emir, och för att stärka hans makt uppgaf England sin rätt att hålla en resident vid hans hof och lofvade honom betydande penningmedel. Han måste dock först kämpa mot Jakubs broder Ejub, som innehade Herat och som t. o. m. vågade ett angrepp på engelska trupper och hotade Kandahar. Efter en ilmarsch af Roberts blef denna plats undsatt och Ejub i grund slagen, men då Ejub efter engelsmännens aftåg 1881 förnyade striden med Abd-ar-rahman, blef han i sept. slagen af denne, hvarefter Herat intogs, Ejub flydde till Persien och Abd-ar-rahman var herre öfver hela A. under Englands beskydd, men hotad af Ryssland, som 1884 intagit Merv, underkufvat turkmenerna och nordvästra A.; de t. o. m. började besätta Herirud-dalen. Dessa ryska anfall mot A. höllo på att framkalla ett krig mellan England och Ryssland(1885), men tvisten bilades genom ett fördrag, enligt hvilket gränsen skulle fixeras af en engelsk-rysk gränskommission. Genom det slutliga fördraget 22 juli 1887 erhöll Ryssland några områden vid öfre Murghab, men afstod från andra anspråk. Härmed hade dock Ryssland ej uppgifvit planerna på ytterligare landförvärf från A. I augusti 1891 visade sig 600 man "forskningstruppcr" på Pamir, och det kom t. o. m. 1893 till en strid med afganerna, hvari dessa besegrades. Dessa tvister bilades genom ett fördrag 1894, hvari A. Till Ryssland afträdde större delen af Pamir, efter en gräns, som reglerades 1895 af en engelsk-rysk gränskommission. Engelsmännen sökte sig en ersättning för dessa ryska landvinningar dels genom att flytta sin gräns till den västra Sulejman-kedjan, dels genom att förklara Kafiristan för engelskt område. Detta berglands eröfring uppdrogs åt emiren Abd-ar-rahman, som lyckligt genomförde den 1896. Ehuru emiren sökte stå på god fot med engelsmännen, ansågs han icke utan skäl opålitlig. Han afled 1 okt. 1901 och efterträddes af sin son Habib-ullah-kan, hvilken ovanligt nog icke ens behöfde bekämpa några om makten konkurrerande rivaler, utan öfvertog en genom faderns kraft skapad stark regeringsmakt. Hans regering har ännu ej (1903) utmärkts af några i ögonen fallande händelser, om också befolkningens muhammedanska fanatism vid ett par tillfällen gjort hans ställning svår.

Litt.: Curzon, "Russia in Central Asia" (1889), Forbes, "The afghan wars 1839–42 and 1878–80" (1892), Roberts, "Forty-nine years in India" (1897), samt "The life of Abdur-Rahman, amir of Afghanistan" (2 bd, 1900). Se för öfrigt om nyare litteratur Immanuel, "Afghanistan" (Geogr. zeitschrift, 1902).
J. F. N.

ОКОНЧАНИЕ: СТР 0130

Redaktionskommitté: Lagerheim, G., professor vid Stockholms högskola Leche, V, f. d. professor vid Stockholms högskola
Nordensvan, G., skriftställare Westrin, Th., filosofie doktor, kommitténs ordförande.

© 1919-2010 http://runeberg.org


Добавлять комментарии могут только зарегистрированные пользователи.
[ Регистрация | Вход ]